Félix, Zen och nybörjaren
Jag kom till tennisen sent i livet, trots en koppling som ändå varit tydlig sedan barndomen i takt med Roland-Garros varje vår.
Det hände bara så, under en helt vanlig match: ljudet av en boll som träffar racketens strängar. En aha-upplevelse. Det där ljudet som man bara sedan drömmer om att få höra om och om igen, adrenalinet i det, ljudet som ger en så unik känsla av glädje. Det ljudet som Jannik Sinner en gång förklarade spelar en särskild roll i hans arbete och hans förhållande till tennis.
Dessa upprepade ögonblick av glädje leder mig märkligt nog tillbaka till hjärtat av kampsport och zen-filosofi, när sinnet, befriat från det mentala bruset, ger plats åt en annan uppfattning av tid och rum, som om de nästan vidgades. Den tid vi lyckas skapa mellan studsen och slaget; denna så värdefulla tid som vi försöker vinna för att förbereda slaget och överraska motståndaren. Denna tid som verkar bli annorlunda, långsammare, där allt kan hända.
Min kampsportsinstruktör påminde mig ofta om vikten av att låta sinnet ta plats i rummet – att släppa förutbestämda scheman för att låta rörelsen utvecklas, att bli ett med verktyget – i det här fallet racketen – som en förlängning av sig själv.
Det var detta jag försökte applicera på tennisbanan. Att tömma sinnet och hitta den zen-liknande tomheten som förankrar oss i nuet, i förväntan på motståndarens nästa rörelse, och försöka gå in i denna dans, i harmoni.
Vid varje försök dök en bild upp i mitt huvud – både uppenbar och inte helt förklarlig – men kanske är det just det som är magin i det hela: Félix Auger-Aliassime. Det finns en renhet i hans linjer och rörelser som påminner om precisionen i en kata. I hans kroppsnärvaro, precis som i hans hållning, är allt rakt, avskalat och distinkt.
Många meditations- och visualiseringstekniker är idag integrerade i spelarnas träningar, och det känns både intressant och givande att öppna sig för andra discipliner som man kan hämta inspiration från för tennisspelet.
Och det verkar som om den zen-inspirerade andan i de asiatiska filosofierna har mycket att ge till den som lyssnar till dess ljud… och dess viskningar.
